Real women

Real women do not have curves. Real women do not look like just one thing.

 

Real women have curves, and not. They are tall, and not. They are brown-skinned, and olive-skinned, and not. They have small breasts, and big ones, and no breasts whatsoever.

 

Real women start their lives as baby girls. And as baby boys. And as babies of indeterminate biological sex whose bodies terrify their doctors and families into making all kinds of very sudden decisions.

 

Real women have big hands and small hands and long elegant fingers and short stubby fingers and manicures and broken nails with dirt under them.

 

Real women have armpit hair and leg hair and pubic hair and facial hair and chest hair and sexy moustaches and full, luxuriant beards. Real women have none of these things, spontaneously or as the result of intentional change. Real women are bald as eggs, by chance and by choice and by chemo. Real women have hair so long they can sit on it. Real women wear wigs and weaves and extensions and kufi and do-rags and hairnets and hijab and headscarves and hats and yarmulkes and textured rubber swim caps with the plastic flowers on the sides.

 

Real women wear high heels and skirts. Or not.

 

Real women are feminine and smell good and they are masculine and smell good and they are androgynous and smell good, except when they don’t smell so good, but that can be changed if desired because real women change stuff when they want to.

 

Real women have ovaries. Unless they don’t, and sometimes they don’t because they were born that way and sometimes they don’t because they had to have their ovaries removed. Real women have uteruses, unless they don’t, see above. Real women have vaginas and clitorises and XX sex chromosomes and high estrogen levels, they ovulate and menstruate and can get pregnant and have babies. Except sometimes not, for a rather spectacular array of reasons both spontaneous and induced.

 

Real women are fat. And thin. And both, and neither, and otherwise. Doesn’t make them any less real.

 

There is a phrase I wish I could engrave upon the hearts of every single person, everywhere in the world, and it is this sentence which comes from the genius lips of the grand and eloquent Mr. Glenn Marla: There is no wrong way to have a body.

 

I’m going to say it again because it’s important: There is no wrong way to have a body.

 

And if your moral compass points in any way, shape, or form to equality, you need to get this through your thick skull and stop with the “real women are like such-and-so” crap.

 

You are not the authority on what “real” human beings are, and who qualifies as “real” and on what basis. All human beings are real.

 

Yes, I know you’re tired of feeling disenfranchised. It is a tiresome and loathsome thing to be and to feel. But the tit-for-tat disenfranchisement of others is not going to solve that problem. Solidarity has to start somewhere and it might as well be with you and me.”

 

— Hanne Blank

 

 

hittade denna här och tappade typ andan för det stämmer så bra och var så fint och vackert och breathtaking. 


Lördag

Det var ett tag sedan jag senast skrev något. Kan vara för att jag har haft väldigt fullt upp. För att kort samanfatta veckan som gått: 
   Ledig dag på tisdagen, såg film med vänner och åt semla med mamma. Onsdagen var stressig men fin, fick akupunktur som för övrigt är något av det läskigaste jag vet för närvarande och pysslade sedan med mina söta miniorer. Torsdagen agerade jag härskare över världen då jag i trädde rollen som Ban Ki-moon i årets FN-rollspel. Åh, så roligt det var, om än väldigt drygt på slutet. Fredagen började på samma sätt och avslutades sedan på Simons stuga med några roliga vänner. Kände mig som en pensionär då vi såg På Spåret och spelade Trivial Pursuit, vägde dock upp detta med ett antal udda samtalsämnen senare under kvällen. Riktigt fin kväll! 
   Under morgonen har jag skrattat så magen värker åt mina vänner som utmanat varandra i Mario Kart. Nu försöker jag bota min sömbristshuvudvärk med kaffe och ska sedan göra bort lite skolarbete. Vi får se vad kvällen bjuder på, måste även tillägga att jag älskar detta väder av hela mitt hjärta. 
 
väldigt nöjd över resultatet till höger kan jag lätt säga. 
 
 
 
 

Extremt högt och otroligt nära

Extremt högt och otroligt nära - Jonathan Safran Foer
 
“Feathers filled the small room. Our laughter kept the feathers in the air. I thought about birds. Could they fly is there wasn't someone, somewhere, laughing?”  
 
Oscar är nio år och otroligt intelligent. Han och hans pappa brukade leka en lek där hans pappa spred ut ledtrådar över hela New York, det var Oscars uppdrag att försöka lösa gåtan. Nu är hans pappa död och Oscar kan inte längre åka tunnelbana eller hiss eller gå upp i höga byggnader för tänk om han dör som hans pappa - i ett terrorattentat? 
I hans pappas garderob hittar Oscar ett kuvert i en blå vas. På kuvertet står namnet "Black" skrivet. Så Oscar och hans 103 år gamla vän beger sig ut i New York för att besöka alla 400 människor med det namnet och lösa hans pappas sista uppdrag. 
 
Denna bok tog så ont, så ont, så ont att läsa samtidigt som en var så vacker och fin och underbar. Den var lättsam men smärtsam, den var svartvit men färgglad, den var ytlig men djup. Jag älskade denna bok, lätt den bästa jag läst i år. Om kärlek och sorg och längtan och livet. 

“Sometimes I can hear my bones straining under the weight of all the lives I'm not living.” 
 
 

RSS 2.0