Aristotle and Dante discover the secrets of the universe
Det var ett tag sedan jag bloggade. Men denna bok är för bra för att inte få ett inlägg tillägnat sig.
“The whole world seemed to be quiet and calm and I wanted to be the world and feel like that”
Kort och gott kan man säga att denna bok handlar om att växa upp. Den handlar om att, ensam och med någon man älskar, ta reda på alla universums hemligheter. Om att inse att ingen är perfekt, att det är okej att känna som man gör, att detta liv är magiskt och fullt av hemligheter som bara väntar på att bli upptäckta.
Detta är enkelt den bästa bok jag läst i år. Detta är enkelt den bästa coming of age bok jag någonsin läst. För den var så naken och djup och rolig och sann och jag kände igen mig i huvudpersonen Aristotele så himla mycket, trots att han var en kille och grubblade mycket om hur han som kille skulle hitta sin plats i denna värld. Det var så mycket som han insåg om sig själv och andra som fick mig att tänka "Men shit, sådär tänker ju jag också," jag kände igen mig i honom, i hans tankar, i hans frågor, i hans funderingar och främst i hans frustration.
Boken var så vacker och så ärlig att jag ständigt fick rysningar. Läste om vissa sidor och stycken och meningar och bara förundrades över denna underbara bok.
Boken var så vacker och så ärlig att jag ständigt fick rysningar. Läste om vissa sidor och stycken och meningar och bara förundrades över denna underbara bok.
"Do you think it will always be this way?"
"What?"
"I mean, when do we start feeling like the world belongs to us?"
I wanted to tell him that the world would never belong to us. "I don't know," I said. "Tomorrow."
"What?"
"I mean, when do we start feeling like the world belongs to us?"
I wanted to tell him that the world would never belong to us. "I don't know," I said. "Tomorrow."
